Kajakbygge Black-Pearl

Har äntligen fått fart att bygga lite kajak igen…

2012-08-18 22.26.48

Här är när den är “färdig” ribbad, jag har inte alls varit så noggrann som man skall nu när jag kollar hur andra har gjort.

När jag började limma med epoxi, märkte jag hur mycket mindre jobb det skulle vara om jag valt att vara lite mer noggrann med ribbningen. Men det fungerar att fylla igen det mesta utom två sprickor med epoxy och slipdam. Det som istället oroar mig nu är att jag kommer tunna ut ribborna för mycket när jag hyvlar och slipar på grund av att de sitter ojämt. Men i värsta fall får jag väl reparera med fler ribbor och/eller använda kolfiber för att stärka i slutänden.

2012-08-28 14.15.10

Här har jag limmat hela kajaken och spacklat samt börjat slipa och hyvla halva.

Annonser
Publicerat i All things, Kayaking | Märkt , , , , | Lämna en kommentar

Sista inlägget

Roligt hur det blir ibland, noterade nu när jag tänkte skriva om något helt annat att mitt sista inlägg var att jag gått med I FaceBook. Konstigt, kanske min skrivlust dog av det Ler

Fast jag har ju andra bloggar jag skrivit på också så så är det nog inte.

Publicerat i Facebook | Märkt , , | Lämna en kommentar

Vissa blir änglar direkt…

Den sista juli fick min fru och jag en dotter, detta borde ha varit en lycklig dag. Men tyvärr hade lilla Amanda dött I magen, och detta blev istället en av de tyngsta och mest sorgefyllda perioderna I våra liv.

Ville bara nämna detta, men kommer säkert skriva mer om det när det känns mer rätt.

Publicerat i All things, Amanda, Life | Märkt , , , | Lämna en kommentar

Nu fins jag igen, eller? :)

Facebook,

Jag har aldrig varit någon fan av Facebook, och hade nog aldrig tänkt mig att jag skulle gå med. Faktum är att med de nya besluten inom EU så tänkte jag nog snarare begära ett utdrag av information de samlat utan mitt medgivande. Just för att jag vänder mig emot företag som tjänar pengar på att sälja information vi användare vill och många gånger kanske till och med tror är privat. Facebook är i detta samanhang den funktion jag mest ogillat eftersom de får användare att tro att deras information som de sätter som privat är skyddad, eller att information användare tar bort verkligen är borta. Medan den fortfarande används för att bygga profiler på användaren i olika syften som är utanför användarens kontroll, medgivande eller översyn.

Utöver detta får jag ofta begäran i min roll som säkerhetskonsult att spärra Facebook då det helt enkelt kostar företag för mycket pengar att folk sitter trollbundna vid detta. Receptionister som inte svarar i telefon när kunder ringer för att de skall skriva klart, fabriksarbetare som låter pressar stå stilla medan de väntar svar etc.

Nu bar det sig inte bättre än att förskolan mina barn går på har valt att ansluta verksamheten dit och göra uppdateringar förutsatt att vi föräldrar går med på att låta våra barn vara med. Syftet är att öka samspel mellan föräldrar (mor-/far- föräldrar etc.), förskola och barn, ge insyn och samhörighet. Något jag gillar skarpt och till och med hade tänkt föreslå. Tänk vad kan ha mer betydelse än att bygga comunitys runt våra barn. Jag måste erkänna att jag alltid tilltalats av det man ofta ser hos ursprungsbefolkningar att de inom en by eller stam tar gemensamt ansvar och hjälps åt att uppfostra alla stammens barn. Jag tror vi levde mycket mer socialt på det viset förr även här i Sverige där en by tog ett gemensamt ansvar för barnen och byn.

Dock kanske jag hade tänkt i en mer kontrollerad miljö och egenägd (förskolan, föräldrarna) miljö, forum eller webbsite. Men nu blev satsningen FB vilket många givetvis redan använder, och jag orkar inte riktigt vara krånglig.

Så jag har anslutit mig själv, man brukar ju höra att är man inte på Facebook så fins man inte. Vad blir det på Latin ”Facebookio ergo sum” :D

Så jag har skaffat mig ett konto och gått med på deras avtal, börjat ansluta mina vänner, släkt och familj. Talat om för min fru att vi är gifta och allt det där andra FB vill veta om oss för att skapa rikliga och detaljerade profiler.

Har ju länge förstått att det är kul, och det är det verkligen. Man får snabbt grep om sitt sociala nätverk och en känsla av personlig och nära tillhörighet infinner sig. Men det finns även den andra sidan, viljan att ha koll, se saker direkt, stressen och känslan av att vara jagad. En timme på FB resulterade i ca femtio brev där FB jagade mig om olika händelser jag genast borde ta tag i (jo jag vet de går att stänga av).

Jag är väldigt kluven till om detta är något jag vill dra in mina barn i, jag tycker nog man skall ha rätt till en lugn tillvaro och att inte hela tiden vara jagad av meddelanden, SMS, telefonsamtal, Twittrande, blogginlägg mm. Att man skall kunna uttrycka sig och prova uttrycka på sin omgivning utan att riskera bli citerad tjugo år senare, etc. Men det är klart jag kände mig ju jagad av att ha telefon hemma (inte mobil) när jag flyttade hemifrån så den åkte ganska omgående ut, varpå jag körde hem till folk för att prata istället. Jag var udda och konstig redan då alltså :)

Jag tror nog jag kall ge det ett tag och se hur jag känner, hoppas bara det är rätt beslut för framtiden om jag och min fru låter barnen ”profileras” redan nu. Frågan är om man kan hindra det, redan nu kan andra lägga ut foton och tagga dem och oss utan vårt medgivande… Hu.. Skrämmande.

Oavsett alla ovan funderingar och oro är Facebook riktigt roligt och jag trivs med att ansluta mig till nya och gamla kontakter. Många människor som jag saknat att ha kontakt med både vänner från förr och släktingar hittar man med lätthet på Facebook.

 

Publicerat i Facebook, Interesting, Life, Networking (social), Social | Märkt | Lämna en kommentar

Mot alla odds funderingar..

Sitter och tittar på episod 6 av 8, och det känns definitivt som om det drar ihop sig lite. Det börjar bli jobbigt och känslan att bara komma i mål har börjat infinna sig.

Dennis har definitivt snappat upp känslan från de andra att bara kämpa på och komma i mål och med vetskapen att han redan har pressat sig själv till nästan 100 % så får det för han motsatt effekt och istället för att kämpa på så ger han upp. Gruppen fattar inte att han redan gett upp utan hanterar han som om han bara är löjlig.

Madelene visar stort kurage som mot Anna argumenterar att ALLA skall med. Anna som uppenbarligen inte håller med om beslutet verkar gå och bearbeta andra så som Leif och behandlar Dennis med ”bara att bita ihop” attityden.

Nu förstår jag att detta är hur TV presenterar det och visst tycker jag också Dennis verkar gnällig och har lite lätt att ge upp emellanåt och jag förstår att de som är med har hört mycket mer av det jag upplever som gnäll. Jag är också säker på att jag haft väldigt lite tålamod för Dennis sätt, om jag varit med.

Som handikappad känner jag förståelse för alla dessa personligheter, jag vet hur lätt det är att ge upp och hur orättvist det kan kännas att folk inte bara litar på en när man säger att man inte klarar något. Jag känner väl mig själv bäst för 17.

Jag kan komma ihåg många gånger då omgivningen pressat mig at prestera mycket mer än jag känt att jag klarat av, vissa gånger har det fått mig att göra saker jag inte trodde jag skulle klara. Eller för att vara ärlig så har det hänt många gånger, speciellt när jag var liten och nyamputerad. Men också på senare år, tror det kan vara mänskligt att ibland tro mindre om sig själv och på så vis begränsa sig själv medvetet eller omedvetet. Jag har väldigt lätt att låta yttre omständigheter begränsa mig mer än jag borde och får aktivt kämpa och vara uppmärksam för att brottas med detta så det inte kommer krypande omedvetet.

Som handikappad är det också i vanliga livet väldigt ovanligt att man faktiskt blir motsagd när man hävdar att man inte klarar något, inte för att folk tycker synd om en men för att det helt enkelt inte har någon betydelse för dem om man pressar sig själv eller inte.

Knepigt det där, när jag har ont i benet och inte klarar av att stå, gå eller bära mer så behöver jag att omgivningen accepterar det utan tjafs och visar förståelse. Men om jag använder det för att komma undan saker så behöver jag att någon puttar på och inte låter mig komma undan med detta. För mig sköts det senare stadiet av en ”jag kan” eller “jag ger inte upp” mentalitet i normalfallet. Många gånger är jag tuffare mot mig själv än vad jag borde, och kroppen får ta stryk. Men det har också hänt att jag stannat hemma från gymmet för att jag ”tycker” jag har ont i benet och på så vis övertalar mig själv att jag inte kan genom att bygga upp mentala spöken. Fy på mig.

Då det gäller Dennis så kan inte jag och ingen annan bedöma hur ont han har eller hur mycket ont han klarar inom sina trösklar. Jag tror även att han har svårt att hålla trösklarna högt eftersom han hela tiden måste vara mentalt ”hyper” aktiv för att kontrollera sin kropps rörelser. Vad jag menar med detta är att vi som ofta har ont vet att det är ingen större svårighet att ha ont om du kan koncentrera dig på att inte ha det, låter knäppt men så är det i alla fall för mig. På samma sätt som man kan se att barn glömmer det onda när man låter dem göra något riktigt intressant eller kul, så kan man koncentrera bort det onda. Men detta är inte utan problem eller negativa sidor för min del försvinner jag normalt in i mig själv och stöter bort omgivningen eller hittar något att fokusera totalt på.

Här kommer vi till den andra delen av grupp dynamiken, snacket om att ”vi” som handikappade skall vara bättre på att ta hand om varandra är ingen given regel. Jag skulle nog vilja säga att vi många gånger har nött in egenskaper som totalt motarbetar en sådan sanning. Jag blir t.ex. speciellt när jag har ont väldigt inåtvänd, självisk och irriterande. Om jag tvingas att interagera med andra människor så kan jag bli väldigt kort, fördömande och accepterar definitivt inte att de inte drar sin last (upplevt eller faktiskt). Jag kan t.om. som Dennis visade i ett avsnitt få en förstorad bild av mig själv och tro att jag drar ett större lass än jag gör ”jag drar upp tempot åt hela gruppen”. Men nu var det inte Dennis som jag ville fokusera på utan det faktum att man inte kan räkna med att handikappade skall vara mer förstående. Snarare tror jag att man ofta använder handikappade i precis motsatt avseende nämligen ”Titta på han, om han kan så kan min själ du också (sluta tycka synd om dig själv)”. Vi skall helt enkelt vara de som bara stövlar på ”Mot alla odds”, inåtvända och själviska. Vilket också behövs till stor del för att man skall klara sitt handikap i perioder. På många sätt blev därför Dennis berövad chansen att känna sig duktig, och att få känna att han kan. Snarare fick Dennis lära känna jantelagen, du skall inte tro att du är någon. De andra deltagarna blev på samma sätt berövade på en nivå att känna sig mänskliga och osjälviska i en värld där de normalt måste prioritera sig själva för att komma vidare. Mycket bättre för alla deltagarna hade varit att skicka dit en rullstol till.. så nedrans kasst att de inte gjorde det. Borde skicka ner dem som stod bakom programmet att gå samma sträcka barfota utan solkräm.

För mig är ”Mot alla odds” ett oerhört intressant program och för mig är alla hjältar, även doktorn och vägledaren som verkar vara jätteduktiga. Men störst respekt efter detta programmet har jag för Madelene (som tyvärr gått bort i en ridolycka efter inspelningen) vilken trevlig tjej. Helt otroligt att så kunna se igenom sin egen smärta och känna Dennis smärta och visa empati. Dessutom har hon fram till nu bara traskat på i princip utan att gnälla trotts stora blåsor etc.

Klart nu förstår jag inte varför hon inte går, jag är precis tvärt om. Med kryckor känner jag mig helt utlämnad och handikappad. Med mitt ben känner jag mig mer hel men jag kommer ihåg hur jag inte alls associerade med mitt ben när jag precis blivit av med mitt riktiga så det kanske är faser man går igenom.

Nu avslutar jag mitt babbel för denna gången och önskar Dennis lycka till i framtiden hoppas du fortsätter utmana dig själv och pressar gränserna, vi kan alla så mycket mer än vi tror.

Publicerat i Amputee, Handicap, Life | Lämna en kommentar

Bear Grylls vs. Ray Myers why bother

Man, I just don’t know why people bother, both these men are an inspiration to me in my life and in planting the will to get out and to enjoy the nature.

The Ray Myers comments about Bear was quite clumsy but, he has a neck for lashing out it seem or for the people that like this side for telling it how it is. This side however is not an inspiration to me and something I work to not do myself.

The point in this post is to say that I love watching both Bear’s, and Ray’s shows.

Bear give me enormous energy, when I am having trouble motivating myself to go out and train, or just get out of the sofa some days setting on a show with Bear is an well needed energy boost that is worth everything to me at those times.

Bear is sleeping in hotels and living the good life while filming… uh I don’t really care I never believed that he was all helpless in the nature and I do not think even Bear would take the risks he does if he did not have support. And there are several places you see people in the background even though he is in *desolate* places. That’s not the point though, he is showing a story, and he does it well. I have also learned a lot from Bear (and I understand that a lot of the information is given by consultants.)

Ray is also teaching me a lot, but in a totally different way, and he is also an inspiration but more in the aspect of getting out and living with nature. And I love the Ray bush craft focus, wich is something I always loved with my older relativities here in Sweden their way to live with and use nature. Watching Ray I feel a real need to preserve this and to learn more of this view and craft so that I can help preserve it for my children. Being out in the woods and both knowing, feeling familiar with the trees and plants around you is much more than a feeling of belonging to me, it’s a feeling of culture and I remember things about what my relatives liked and told about their experiences in nature. I guess it is a spiritual experience where I can feel the presence of my late relativities as they did and there fore a connection with spirits of long gone people surviving and living in these lands and woods.

Anyways I love watching them both, and I do so hope they continue their good work and are allowed to do so. I would even hope that they get more people making these type of programs with different focuses than these two.

Publicerat i Life | Lämna en kommentar

My goal of constant DOMS continue

Oh man DOMS???, I could find no translation to the Swedish word “Träningsverk (Trainingpain in a straight translation)” in English a language with such an overkill of words does not have a better word than DOMS (short for delayed onset muscle soreness). Very surprising to me Ler I think you should adopt my free translation trainingpain.

Anyways since my last operation I have had as a goal to have delayed onset muscle soreness (bah!), every day. I try to exercise least once a day 6 days a week. Even god told us to rest one day so I better keep that rule Ler and to be honest the body need rest. And my wife still think I’m crazy with the amount of training I do at the moment, however she seem to like the weight loss that come with it.

Well anyways although I have kept the goal, I have also noticed for a while now that walking while still giving some soreness does not cut it as it did before, not even with climbs or harder exercise along the trail, so I have now started bicycling too. And I have some really good hills to go up for so that I can keep the training at 1h/d while still feeling I get results. I will still keep my walking a few days a week as I need to train my balance but the rest I’m replacing with bicycling for the moment.

Todays run I went for 12km where half was uphill, and I might have overdone what I can handle as I had to stop just catching my breath 6-8 times during the climb, the descent I did not have to do much though and then I had 4km back home wich I could control the strain on. All in all I think it was a great workout, and I hope to work up my endurance to get rid of the stops within a few weeks (not to fast I hope, but hopefully before the snow). Later in the spring I think I can combine this run with my 14km run wich is a more flat/plains run.

I still don’t know what to do in the winter for training though, maybe I will have to take up swimming, but I am hoping that either no snow or a lot of snow will keep walking possible and even challenging (with snow). But I think I need to get a better wardrobe.

Publicerat i Bicycling, Life, Walking | Lämna en kommentar